Iron Maiden 16/7, Stadion Stockholm!

Magiskt är väl det ord som först poppar upp i huvudet nu när man 25 timmar senare ser tillbaka. Helt otroligt bra var dom!

Det hela började med att jag, Martina (min flickvän) och Krille (min lillebror) började bila upp mot Stockholm, en tidig onsdagsmorgon. Väl framme checkade vi in på Scandic vid Kungens kurva (så slapp vi köra runt för mycket i innerstan). Efter lite mat, slappande och nån dusch så bar det av mot tunnelbanan. Desto närmare T-centralen vi kom, desto fler folk i Maiden t-shirts klev ombord. Väl vid T-centralen äntrade en smärre arme tåget, uniformerade i svarta hårdrockströjor. Straxt rullade vi mot Stadions station i ett trångt och överbefolkat tunnelbanetåg. 

Framme vid Stadion började den verkliga trängseln, det var tydligen några fler än vi som kommit på tanken att kolla på Iron Maiden denna kväll :)
Men trots allt folk gär det hyffsat smidigt att ta sig in i Stadion och hitta sina platser. Stämmningen är kanon och jag tror inte jag såg ett enda bråk under hela kvällen. Att publiken var väldigt blandad kan kanske ha spelat in det också. Förutom de givna hårdrockarna i sina slitna jeans och urtvättade hårdrockst-shirts så fanns även en hel del barn med sina föräldrar, ett gäng glidare med bakåtslick, jäktande affärsmän i kostym samt även en del äldre personer. Och alla var ju där av en anledning: att se Maiden live!

Vi hade sittplatser, vilket faktiskt kändes rätt skönt då man såg hur ståplatserna bara fylldes av alltmer folk. Vi satt riktigt bra, straxt till vänster om scenen (från vårt håll sett), skuggigt och bra. Titt som tätt försökte uppmärksamhetskåta personer nere på planen försöka få igång läktarna. De två smått berusade raggarna som drog ner byxorna och stolt visade upp sina vita skinkor gjorde väl ingen riktig succe. Men så kom ett gäng killar som ställde sig och försökte få igång vågen. Efter en stunds enträget arbete så lyckades det faktiskt! Känslan av att se vågen som vi, på vår vänsterflank satt igång, nå bort till den högra flanken var häftig! 

Först ut av förbanden var Lauren Harris, basisten och låtskrivaren i Iron Maiden Steve Harris, dotter. Visst var hon duktig och fick faktiskt med sig delar av publiken rätt bra, med tanke på att alla bara väntade på att Maiden skulle äntra scene. Men det var inte riktigt i min smak, tyckte musiken var lite för monoton och likartade. 

Nästa förband var Avenged Sevenfold, vilka jag inte var bekant med innan. Först trodde jag och Martina att det var Maiden som kommit ut på scene, då vi för tillfället stod i en alltför lång toalettkö. När vi rusade tillbaka in visade det sig att så inte var fallet. Avenged Sevenfold var ett okej band, men jag har ofta svårt att ta till mig ny musik snabbt så jag får väl lyssna lite mer på dom innan jag kan uttala mig. Men visst, dom eldade upp publiken ytterligare, även om dom kanske körde nån låt förmycket.

Sen följde en ca 40 minuters riggande och fixande på scenen. Stadion kokade och fansen krävde nu Maiden!
Tillslut stängdes pausmusiken i högtalarna av och de två stora skärmarna framme vid scenen tändes. Efter en kort introduktionsfilm drogs Aces high igång och Maiden äntrade scen! Publikhavet stormade och änglarna sjöng (ja, eller iallafall Bruce Dickinson).

Spelningen var otrolig! Har inte sett dom tidigare så jag har inget att jämföra med där. Men detta är klart den bästa spelning jag sett. Musiken, sången, gitarrerna och showen var fantastisk. Ljudet kunde kanske varit bättre, men skit samma, det var underbart!
Fear of the dark var helt otrolig att få se och höra live!

Nästa turne, vilken verkar bli med deras kommande skivsläpp, ska jag definitivt försöka se. Jag kan varmt rekommendera er som inte sett Maiden att gå på en konsert. Att se Eddie (deras maskot) träda fram som en gigantisk mumie över scenen, eller komma indansande nära tre meter hög på scenen är häftigt! Showen dom bjuder på är svårslagen!

Nu ska jag sova och drömma mig tillbaka!